Ær.

Vi är de nyförlösta, kippande att ta ett första andetag utanför livmodern; matrixen. Dess manifestation är under upplösning, ty vår tilltro till formens validitet har gått förlorad. Vi skall lämna detta sköte av allt vad vi vet - vi skall gryende träda ut i världen,

som av en instinkts kraft söka den feta dibarmen hos Anima Mundi, & där förbli till dess att vingar ha kraft att bryta fram ur skulderbladen. Låter vi oss ej smakas av dess manna skall vi svultna irra, irra i institutionaliserad tillvaro, sårade av bräckliga drömmars skärvor. Våra andetag förlorar sitt navelsnära djup; blir till blott en bröstkorgens flyende fjäril, intill ett svagt harhjärta.

Så låt oss andas.
Så låt oss näras.

Vi skall ta ett första andetag & dess härstamning är oss innerst. Källas ädla inandning - skapelses gudomliga utandning. I ett tomrum av idel potential inblåses i anden förvärdsligande eterkreation. Vi skall väva trådarna hos träden, dess förgreningar med jord & sky, skall oss gry.

Så låt oss älska.
Så låt oss skapa.

Väta.

I skiftet höst/vinter, lät själ kasta kropp i havet, med ögon för månsilvret. Även adventsnära ädelcirkel skall vi offra vår hettas lojhet, till det salta svartas stilla begär.

o171o Oktoberdopp i Bogesund, Stockholm. Fotografi: Nikolaus.

Cirkel sluten 3 år därpå: efter en kafédag i Bogesund, tog väninna & jag oktoberdopp i stockholmska skärgården. Havet svart. Himlen svart. Vi, naket vita svanar.

Vatten förknippas med livsflödet & det föränderliga. Det känslomässiga i livet; från rasande hat till brinnande kärlek. Likt vattnet, så flödar också våra energier & känslor i kroppen. För att finna balans, behöver man jorda sig ordentligt. Vatten hör ihop med barnafödsel & familjefrågor. Avsaknad av vatten kan ge depressioner & känslomässiga problem.

Drömde

en flicka, blond & bedårande. I moderarketypen kräftans tid kom hon till min morgon, en rosenknopp i brudtärneklädnad. Hennes uppenbarelse var ren varseblivelse om hennes existens; jag kunde se att hon var var & hon var en del av mig

& i rosiga kinder, en del av en skorpion, en flyktig likt floden. Natthimmelen uppbar stor skorpionmåne i Taurus sol, i bärnsten likt ögat hos ett smycke. Isvatten invid björken bedövade mig, väckte.. / o5o9 VENUS RETROGRAD. ..min kropp vars existens närmar sig sjöjungfruns, gälarnas, ursprungets, med skinn i skimrande bärnsten under förvandlande yta.. / 11o8 NYMPHAEA.

I Venus retrograd fann jag än naîv tilltro, till Honom. Sedan Hon åter vandrade sin bana fram, insåg jag: vi var förlorade för varandra,

& djupt sörjde jag. Inför vår förlorade framtid var sorgen min havets bråddjup

men likaledes; flödande, flyktig, ty aldrig förr hade mitt av livsödet plågade anlete funnit sig så nära den stora fullkomlighetens bländande skimmer. Inte kunde sommarens stora drama begråtas mer än så, så lycklig som jag var fick jag ändock lov att utan skam över detta torka mina tårar & klarögd bädda vackert i mitt nya hem;

detta vårt nya hem.

Så lycklig som sig bör, är jag.

o427 TRON.

När jag kom till Uppsala var det vårvinter & jag färdades i JUNGFRU MARIA heliga namn, ty vi fyra vackra - norrländskor & fransyskor - i kupén, var alla döpta till Maria. Endast Herren önskar mig. Endast Herren ledsagar mig

& endast madonnan Maria, lade sina helande händer över mitt liv, & hon såg att det var gott. När jag lämnade Uppsala för frid invid ARKHIPELAGO, var det med Maria frid vid min sida, med vår allfaders vidsträckta hand fredande oss två från havets sträva vind.

Skorpionen fann min tro föraktlig. Från hans eftersvansande skugga fredade jag mitt hjärta, mitt hjärta i bröstkorg & i liv. Innan jag såg honom trodde jag att vi värderade lika. Kände lika. Men

jag är lycklig, & han är olycklig

& när han närmar sig mig fjärmar han sig från mig,
till dess att hans gadd är ett sting av sot i allt vad är ro, vad är rent,
vad är vi.

Vid aftonen för skrift:
Oxen Harry Martinsons (19O4 - 1978) Dikter föll från chiffonjens topp ned.
S. 161: Ur skummet steg Afrodite blottläggs.

De urgamla bilderna leva
& vandra förnyat rena
från tider till tider som vågor.

Som denna:

att Afrodite ur vågornas skum till oss föddes, ur skummet, beröringens blomma som vindarna avla med havet; ur vågskummet, vindarnas säd som sprutar när vinden har bringat till skälvning

den blå oceanen.

Cygne Lune.

Antecknat nära september nymåne.

1 9 .
Den stora vilda fågeln seglade över oss.
- Det är ett gott tecken.

Synkront nära oktober nymåne.

1 6 .
Gud.
Kosmos.

1 7 .
Ljus.
Amor.
Öde.

1 9 .
Rymd.

Synkront nära november nymåne.

1 7 .
Hjärta.
Sex.

1 8 .
Bebis.
Dans.
Holistisk.

1o2o.

2 1 .
Lunarkalender.

Tre nära nya månar var denna mörka tid av året ljusa, som en svanens gracila hals lysande mot vinterrymd.

Inledningsvis i Virgo sol - min födelses emotionellt nogsamma måne. Dess månknopp blommade ut i mitt hjärtas hemlighållna Vädur; själva mitt hjärta, Allt detta brann i fingertopparna. Dess jungfruliga himlasmycke doftade erotisk Rishi rosenrökelse, eterisk Ros Bouquet om nyckelben & Weleda vildrosolja, varsamt smekt över kroppens månrundnader tilltagande som denna tids tilltagande månmynt.

I tarot såg jag allfader & kejserliga män, jämte drottning av pentagram; En stabil, moderlig, generös & pålitlig kvinna som vill ha ordning & reda. En kvinna som är omhändertagande & praktiskt kunnig. En hög kvinnogestalt omgiven av de stabila patriarkala arketyperna. Ett nödtvunget ideal, är hon.

Nu nylune, i novembermakten Scorpios svarta sol, skir under den helg vilken ägde tid & rum. Rådande lördag når Venus - Taurus sköna planet - tätt Scorpio, visavi nämnda Taurus; tung i mylla, fjäderlätt i silkeskimono, distanserat deltagande i Scorpi Venus-dansen.

Allra intimast med jords hav: oktober nymåne i Libra sol, Taurus måne. Den nya månen är intentionens utsäde; är potential, när fullt stor måne är potens; är skörd - primärt plockad i Sols belysande av den reflekterande hona Luna är. Under maj månads fulla måne i Taurus sol, skall jag skörda detta års oktober, blå & super. Spirande.

Spirande rituell.

I tarot sågs kittlande klingande La Lune & Chevalier D’Epees, samt en mörk Epees 8 för vilken ljuset brann ut, när jag bad om ett tecken.

Det är en myckenhet, det som jag skall lämna bakom mig, för att se det ur hjärtats vind fröspridda träda in framför mig

i en spirande framtid månne under maj månes vakande, vårbleka ansikte.

v. 2 1.

Nymphaea.

Det finns bara en gång för jordens undergång men många gånger för dess födelse.

Elisabet Hermodsson.

H u d .
Utan huden
skulle vi ramla åt alla håll.
Hudlösa
ramlar vi i sär
Han & jag, ramlar i sär.

Min sorg är stoisk.
Min glädje är stor
& Gud är fullkomlig.

Gud väver
hudens trådar;
cerebrala trådar;
celestiala trådar;
Gud väver alla dessa trådar djupt i mig.

o2oo6 Ren i Tunabackar, Uppsala (halvt uppackad).

»Jag har tro.«

Min blick i hans blick. Han svarade med att sky mig. Samt sky Gud. Mannen med de kallt skyblå ett glupande mörkt hål som aldrig förr. Mörk i ljusan juli.

Hans händer var ej de helande; hans händer kom knappt att vara mig nära. Nästan ingen av vår stund, sågs han ankomma för. Nästan ingen natt sov han mig nära; de nätters antal kan räknas på en enda hand, en hand på ett av de sina fingrar stympad.

Vår berättelse om kärlek, är stympad - stympad till den grad att jag näppeligen vågar närma mig det förlösande i själva berättelsen om den. Jag skriver privat. Dikter har skrivits, som inte skall se ljuset under detta sekel. Om inte jag får ett infall & bränner så oanständiga ord, för att aldrig.

Han har varit oanständig. Inte gudsfruktig, fullvuxen, väluppfostrad, så som skenet. Sannerligen ej heller passionerad, äventyrlig, kraftfull. Det var ett lealöst mörker maskerat som en magnetisk man. Värst var tvivelsutan tristessen. Intet mer illa gör en man en kvinna, än när han tråkar ut henne. När hon nödgas lämna i en gäspning.

Det är djupt oanständigt att pläga försumma romantiken i äpples blom. I midnatts ljus. I sommardvalans mörknande rusk. Ordabefrielsens premisser är bortom mina känslors befallning, men kräver sig ändock att ske, under åtlydnad av fred - ty det vore djupt oanständigt av mig, att helt hänfalla; men lika fullt oärligt att totalt förtiga

lidandet,

ensamheten.

Jag väntade en man som aldrig kom. Det var i ensamhet jag doftade på rosorna & blott i ensamhet jag sov. Vaknade, i hungrig hud. Det var i ensamhet & det var i väntan, i väntan på en man som inte fanns.

De är aldrig dem du tror dem vara.

Invid näckrosens nymåne förvreds vår kärlek till en gyttja, sank som sjöns - i vilken Gud gömde ett frö; en knopp, för den vattnets ros som söker himlens ljus. Vid dess stjälks högre strävan, stod jag med tiden naken i ett norrbottniskt augustiträsk,

i lidelse,

i ensamhet.

Träsket en munblåst spegel, blank, levande, i stilla morgon klingande av min kropp - brytande sönder vattnets spegling av himmel, min kropp vars existens närmar sig sjöjungfruns, gälarnas, ursprungets, med skinn i skimrande bärnsten under förvandlande yta & en vilsamhet i svalkan, leran, de slingrande näckrosorna.

En av byamännen sade att den morgonen var så vacker, att det var som om man ville bedja. Honom svarade jag, att morgonen var så vacker, att det var vad jag gjorde. Jag bad där, näck bland träskets näckrosor. Jag bad då, naken inför mitt helt banala mirakel & jag ber nu, denna fäders afton.

I många länders litteratur har Nymphaea fått representera renhet & jungfrulig skönhet. Som själ & ande uppstår ur kaos, reser sig den sköna blomman ur dyn.

/ Vit magi / Marina Medici.

v. 2 o.