Sinivalkoinen.

o19o619

Svea nationaldag röjde blodsälven moders & mitt ärliga arv; hon spelade finsk tango & jag svassade omkring i skrud vars rutors ton i tusensjö & kalk. Begäret för blåvitt släckte vi tillsammans med mormor Anneli & norrbottniskt gästande Azemine, när vi mer sen juni korsade gränsen, Haparanda/Tornio; till melodia av finsk tango, i tyg av blåvitt; sinivalkoinen.

o19o619 Sininen, Tornio. Fotograf: Azemine.

Tornio ARBORETUM är en vacker botanisk park vars mängd av bleka björkar kontrasterar rosa rhododendron, & Ortodoksinen kirkko är ett stiligt snickeri (skåda: RAJA) kontrasterande omgivande dystopiskt skurna byggnadsgestalter. Också ovanfotografiets blåståt är ett imponerande undantag (skåda: LAPPI) av byggnadskonst.

o19o619 Detalj från ortodoksinen kirkko, Tornio.

Ödets tragiska ironi, att den ryska armén under seklet 17oo brände ned Tornios samtida träskapelser & av Tsar Alexander I år 1825 förärades en militärkyrka, som sedan historisk aska är ett av få granna verk att skåda. Allt ter sig i dag osedvanligt tokigt: en rysk kyrka är belägen på finsk mark & i motsträvig oflit restaureras den av araber.

o19o619 Aine taidemuseos allmogekonst. Tornio.

Krigsspår tog än vid vid Aine taidemuseo, som presenterar finsk - särskilt tornedalsk - estetik & historia, utöver kamp även berörande allmoge & gränshandelsepok. Det hade mig stort stolt att få höra att en avlägsen släkting burit framstående roll vid initiativ för muséet, likaså att få se mödernets hembygds rika tidevarvsskildring - en historisk rikedom sorgesamt nog osynlig vid blotta beblickandet av det moderna Tornios anskrämliga konstruktioner & feta herrar.

o19o619 Taavolagården, Haparanda. Azemine.

Beläget om svenska sidan är kafé Taavolagården en pärla, som sommartid huserar spräckliga ankor - & vid tid för vår visit en oklanderlig hallonkaka som njöts med grädde. Som en karaktär sade till Azemine & mig, vid ett i ort & tid skiljande kafé, så skall inte den generösa grädde som bevarar kindernas ungdomliga äppelrondör, dumt förglömmas.

Arboretum.

Arboretum, cirka 3OO trädarter samsas på 3 hektar finsk mark.
Kallioputaankatu, 95420,
Tornio, Suomi.

o19o619 Pose i Tornio Arboretum. Fotograf: Azemine.

Arboretum är ett precis upptäckt smultronsställe i Tornio - om än,så finns kanske inte specifikt smultron här; likväl en terrängskatt främst av grövre sort - av stam. Aldrig förr har jag vandrat i en trädgårdspark med en sådan förkärlek för björk. ♥

o18o7 De Bergianska rötterna, Stockholm.

..& ett par trädgårdsparker har vi allt strövat i. Omslagsfotografiets väldoftande tulpaner från vår i Bergianska, Stockholöm, & nedoms snövit från förfluten vårmånes Botaniska, Göteborg; när hon levde invid & vi smög in så gott som alltid. De osedda Linnéträdgården - rikets äldsta botaniska trädgård, belägen i Uppsala - samt Sundborns dalagrönska i LARSSONS busiga Lilla Hyttnäs-trädgård, får mig nyfiken; vad de olika carlarnas vitalitet har åstadkommit, är kan hända väl värt att förnimma med varenda ett av de sinnen vi förärats.

o15o6 Snövit Saga / Botaniska trädgården, Göteborg. Azemine.

o18o531
BOTANISKA & BERGIANSKA.

Carl & Karin.

Ideligen yppas: Hon levde i hans skugga.
Är det en mer ogin variant av sanningen:
Hon levde som hustru åt en fullkomligt lysande man!

Det råder inga tvivel om att Carl Larsson ansåg att kvinnans plats vvar i hemmet & inte bakom staffliet & att han genom hela äktenskapet var den dominante artisten, kring vilkens arbete livet kretsade. Karin lade sina egna konstnärsdrömmar åt sidan när hon gifte sig med Carl, tog ett kliv åt sidan, för att främja Carls karriär. Men hon tog ett bestämt kliv. /Karin Larsson & blommorna i Sundborn / Christina Högardh-Ihr.

»Man räcker ej till på två håll. Då måste ettdera gå på slarv & man blir ledsen & utpinad i onödan. «

Karin.

Carl & Karin.

I Grez-sur-Loing, France, förälskade sig unge Carl (1853 - 1919) i mörkt sköna vallonättlingen Karin (1859 - 1928) - & jag älskar den sekelskiftessaga familjen Larsson- var; är, i folksjäl ännu livs levande, förevigade i herrens aquareller av skandinavisk, japoniserad jugend med djärvt nationalromantiska penseldrag.

(Älskar, utan att se rosenskimmer: i sektion ALLENA är skriften Tillsammans, var Larssons vedermödor inses & gemenskap avundas, publicerad.)

Fru Larsson var essentiell för hans framgång - & skildrad berättelse ger sken av att han förstod att uppskatta detta; bara se de älskvärda målningarna! Skuggköld känner kvinnan endast när mannen vänder sin lågas sken bort från henne; inte ser henne, inte belyser hennes inverkan & djupa värde.

Hos henne finns intet behov av världens åskådan - hon behöver inte omvärldens firande bekräftelse. Blott hennes Man & de barn hans närvaro givit, skall aldrig förglömma henne. Om så, skall hon aldrig förtvina. De kreativa kvinnor vilka när primära drömmar om berömmelse för konstnärinneskap, före de önska ett lyckligt familjeliv, är jämförelsevis ytterst få. Att prisas av sin make är den klassiska kvinnans triumf.

De hemvävda tyger Karins experimentella, fria händer lät bjärt brodera, som sedermera förevigades i Carls exceptionella Sundborn-verk, inte endast skapade familjen Larssons intima hemkärhet & bidrog till makens konstmässiga framgång; faluröda Lilla Hyttnäs & dess boende samt gästande,. De frös fast i tiden, som en form av nordisk, naturnära civilisations folkliga ideal för estetik, romantik & strävsamhet - som en dyrbar gåva till de efterlevande; till dig & till mig.

Ateljé-Idyll (Karin & Suzanne) / Carl Larsson.

Juni & Julius.

o15o61o Joline & junibebi.

4 år från denna juni kom Juni, i form av ett föl på fina unga ben. till vår jord förlöst av moder Joline. Denna juni sågs hon med broder Julius, under uppvisning vid ridklubb i Boden; nordsveriges hästtätaste kommun. De tre svenska varmblodens ägarinna, min moster Marja, blev belåten när Jolines avkommor rankades vara förstklassiga.

o19o615 Juni & Marja.

För mig var det muntert att se en stor Juni förr sedd som ett busfrö till föl, i sällskap med sin ståtlige broder i nougat.

o19o615 Lo & häst (Julius).

Hästbitna Marja hyste vid min nedkomst - som det första av Kallio-systrarnas flickebarn - hopp om att likaså jag kunde vilja umgås med pållar, men under min korta era inom Kalix ridklubb visades mer kärlek vid kel med Ponderosa-stallets kaniner, än gentemot Bronzo & Othello vars grimmor & sadlar gav mig huvudbry, & stora kroppar skrämde.

Cirka 1994 Ponderosa.

En av de mysigaste stunderna i mitt liv är ändock när vi i juletid for fram med släde, i sagolikt vinterlandskap. Som bruksdjur är hästen ett varmt, starkt underdjur som jag gärna ha i hage & skog - samt kullersten. Nog har det hänt - ty Marja drömmer så som vi visa om gårdsliv - att jag har fantiserat om att hon, som förr haft stall i drift & nu har tre förtklassiga djur, skall leva på framtida gemenskapsgården, & där ansvara för brukspållars väl & ve. Ynnest!