»Jag ser en lekande kattunge.
Ett starkt lejon.
Springande tassar«,
berättar jag för min dotter. Hon lyssnar till mig. Hon kysser mitt bröst & jag lånar henne mina ögon. De fästes vid himlavalvet & ser det bortom det blå.
»Jag ser en lila himmel«,
en fluorescerande syrénbukett i Jordens rymd. Ultraviolett genom ett pulserande pannchakra; mitt seende öga, &
Jag ser gröna träd
hörs musiken spela,
i blomningstid
som blir till glöd
när höst tar vid
& jag ler för mig själv, & hon får låna mitt leendes mun ty i hennes är mjölken, i en underbar värld där vattnet söker sin cirkel & så formaterar moln, fostret, synkrona skeenden & skapelsens ordning.
Ordet för ‘Ordning’ |…| är grekiskans physis, som har en speciell innebörd. Enligt Aristoteles är physis substansen som ger all materia den kraft som behövs för att sätta den i rörelse. Rörelsen får materian att anta olika former som egentligen går emot materians formlösa natur. I denna bemärkelse syftar physis alltså inte på något materiellt, vilket vi kanske kan tro när vi tänker på det moderna ord som det är besläktat med: fysik. Physis är snarare lagarna som avgör materians gräns. / s.63 Maria Magdalenas Evangelium / Paul Linjamaa
Likt vattnet söker sin cirkel, så gör också skeendet; som en droppe, som synkroniciteten i din hand, rör den sig omkring hela sin värld för att sedan återförenas med sitt ursprung. Det är vätskan & dess rörelse inom väggar som ger allt sin form. Gav mig min form & inom mig min dotter sin.
Inom skapelsens väggar, en gudomens kupade hand, görs det osynligas idé manifest. Det osynliga, eter, är vätska; vi är ovetande nära på sjöjungfrur som simmar omkring också över gulnande junigräsmattor. Nå, grannarnas gräsmattor; just min är frodigt grön då den får växa sig rik & slås med lie - så ses de små smörblommorna som gladast, nedom glimmande cirklar av såpbubblor, som om fiskens spår i sitt hav.
Att blåsa en kaskad av såpbubblor är att dra i min dotters mungipor utan att verkligen röra den. Min mun formas till en kyss som genom en liten pust har hennes hjärta att skratta; så drar jag i hennes ansikte, drar ett mjölktändernas leende fram.
Bubblorna svävar mot rymden som nätta farkoster ovan en mumindal, konstruerade av en ihärdig uppfinnarsnork. Den älskade svävar i sin barndoms la la.
Jag ser vita moln
på himlen blå
Hur måne & sol kan hand i hand gå
& hon hoppar mellan kritkonsten framför ett parhus med vita knutar. »Måne, stjärna, måne, stjärna«.. från måne till stjärna i kvarterets kosmos nedom svarta Mary Janes är hon min underbara värld, & den - från måne & stjärna till puderlätta fröblommor & skrubbade knän - är hennes.
Allt som solen rör vid.
Allt utom det blonda silkesgarn som faller ur hennes hjässa mjukt i en älskande moders ansikte, genom vilket guds hand smeker sitt barns kind. Min kind, din kind. Herrens kinder. Ditt silke är också mitt, det är mitt lika säkert som att min kind också tillhör dig, mitt barn.
Lika säkert som att alltet söker sin cirkel, är det mitt.
