Kultiv.

g ◯ t

 

a u g u s t i m å n e

 
 

Ett annat land; Gotland, på vilket ett får är ett lamm & en ros är en flagg. Den mäktiga domkyrkan St: Maria är en nätt liten speldosa, så som klockklangen klinga likt en sjungande leksak, över torn & kullerstenshöjd kantad av kulörta trähus.

 
 

Vi älskar detta land.

 

Roma kloster.

 

Vi älskar dess ruiner. Vi älskar dess kalk.

 
 

Norsta Aurens vita sand lös mot bjärt blå ljungeldimmel & den av Guds slösaktigt förskönande hand målade regnbågen över övalvet, skapade av sceneriet någonting så ur levande saga att

 

jag omfamnade döden

 

med livet tryckt mot min barm.Tryggt

 
 

Norsta Auren, Fårö.

 
 

Livet älskade Gotland

 

& vem vore hennes mor att neka kärleken till ett rosigt kalkrike. Kärleken till kölden & elektriciteten i ett djupt, laddat kalkbrott i kompassrosens nord - ett par raukstenkast från rent vit kyrka, med paret Bergman i jord, invid vatten.

 
 

Vem vore jag att neka att vi älskar.

 

d ◯ p

 

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

 
 

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

 

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

 
 

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

 
 

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

 
 

Dopet var ett vackert litet spektakel.

 
 

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

 

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

 

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

 

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

 

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

 

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

 
 

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

 
 

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

 

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.

 
 
 

Rakkaus.

 
 
196O Bröllopet.

196O Bröllopet.

 
 
 

Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.

 

(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)

 
 
 
196O Den unga skönheten & det unga paret.

196O Den unga skönheten & det unga paret.

 
 

De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.

 

Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.

 
 
196O Höggravid en vår.

196O Höggravid en vår.

 
 
 

Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.

 

Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.

 

Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.

 
 
 
196O Lillan i Raimos famn.

196O Lillan i Raimos famn.

 
 

Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.

 

Detta är vad kärlek är.

 
 
196O Med den förstfödda dottern.

196O Med den förstfödda dottern.

 
 
 

Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.

 

Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,

 

av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty

 

ingenting betyder någonting.

 

När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.

 

Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.

 

Mina ögon väckte intet.

 
 

Silene uniflora.

 
 

Strandglim växer på steniga & grusiga havsstränder & är allmän på Västkusten & vid Bottenviken, men saknas i stora delar av södra Östersjöområdet. / Artnamnet uniflora kommer av latinets unus (en) & flor (blomma), namnet betyder enblommig & syftar på att blommorna sitter ensamma el. i fåblommiga knippen. / LINNAEUS.

 
RÁNDOTTIR Strandglim. I.jpeg
 

Den norrbottniska skärgården är vår nordligast belägna. Dess pärlband av i viken stenbeströdda öar, strandbjörkar & lena badremsor ge exotisk stämning när temperaturen far ovan 3O celsius & flora likväl som faunaspår av fossingar & exkrementer, skilja sig från fastlandet. De små ovalerna från skogens konung, var mig dock bekanta.

 
RÁNDOTTIR Strandglim. II.jpeg
 

En sådan främmande varm & blommig dag fick mor & jag uppleva, i bikini invid en bärnstensfärgat långgrund Bottenvik. Förflutna timmar av melon & älgsälta, obligatoriskt dopp & sova bystnäckad med ansikte under halmhatt, fick oss rodnande & sedermera gyllenbruna som om Sandön hade varit Santorini.

 
RÁNDOTTIR Norrbottnisk skärgård. I.jpg
 
 

Ur moln målade som av blå opal ljungade en eld, en skimrande blixt. Det var över på en sekund & ändock skall jag aldrig glömma skönheten av denna åskans enda blixt. Med de vackra stenar vi vadande i havet funnit, skyndade mor & jag till vår vrå av den mer lugna & naturfredade södra sidan av ön, & när vi skyndsamt packade ihop oss fick den orörda Madame Bovary (Gustave Flaubert, 1821 - 188o) lov att tränga ihop sig med stenssouvernirer, kamera & väl rört, patinapräglat berättelseblock i björkflätad väska.

 
 
R%C3%81NDOTTIR+Norrbottniskt+sk%C3%A4r.+II.jpg
 
 

Norra sidans restaurang Klubbviken bjöd skydd från ett massivt - massivt älskvärt - regn, & kocktillredd lammburgare samt pommes vilka var fett goda att låta sig duttas i getostcreme & obemärkt flinkt slinka ned. Lika plötsligt som himlen hade öppnat sig, sken solen åter. Stella Marina förde oss till Lule södra hamn, där en mörk lyftkran tornar upp sig, likt en stel skräcködla i metall.

 
 
RÁNDOTTIR Skykranar.jpeg
 

Under blå färd såg vi än igen idylliskt röda stugor vid sin kust, & de olika hamnområdernas kulörta maskinerier, svarta högar att skopa & så de gult ståtliga isbrytarna Atle, Fred, Ymer & lille Ale, likt vi vilande i denna norrbottniska högsommar.