Ren.

Att födas till moderskap är katarsis.

Andens källas djup nås här det primalt ursprungliga: födelsen av kropp ur kropp; synen av en liten krona i blodvåta fjun, trängande ut. Jag såg & skall det aldrig glömma.

Från navelsträng till sammanlänkande behov.

Däggdjursungens di av mödrakroppen. Den bleka mjölk som strömmar till min dotters kropp är min kropps gåvor till det växande. Tio små växande tår. En växande varelse, en växande kärlek. Det växande livet. Det är mig en sällsam erfarenhet då det har varit sällsynt att få ge min kropp till vad som växer.

Aldrig så, ty den har skänkts till vad som förtär; mig. Kärleken. Livet.

Den har sökt det växande, & aldrig så till dess att Du.

Att amningen när barnet med närhet, näring - allt är oss nära att förstå. Men ingen sade mig, hur det diande spädbarnet skänker sin moder den renaste av själslig näring, tillsammans hud mot hud,

Knappa 2 månader.

hjärta för hjärta.

Det paradoxala med barnet & med modern; hos de bägge det diametrala i jordisk & i himmelsk essens. Att alstra & att föda är mirakulöst & stort & alldeles banalt & vardagligt. Barnet är det renaste vi har - men bär blöja, behöver de storas hjälp för att inte leva i smuts; de stora behöver barnets hjälp, för att inte leva i smuts., men nitiskt tvaga vi våra händer.

Modern är ett däggdjur. Hon kryper fram på de fyra, råmar, frustar, föder, förändras; förvandlas från kropp - genom kropp - till ande. Identifierar sig inte mer med kropp, genom en kroppslig erfarenhet.

Hon föder mig som väsen, dottern.

I januari ljusan tid.

Ett helat hjärtas kyssar strösslat på ett 9KGs hjärta i min famn.
Hon, i morgon 9 månader utanför min kropp.
Jag, nu utanför min kopp.

När.

Nattboksskrift om samsovning.

Vi sover gott om natten. Hon sover hela natten, har hela tiden sovit hela natten; småvaknar bara för di, gnyr - jag ger henne bröstet; vi somnar om. Nära. Den första månaden sov hon mot mitt bröst & det var magi. Inte kunde jag veta om det var min dröm - hennes dröm, min känsla - hennes känsla, min vibration - hennes vibration. Vi var ett & vi blev jord för denna stund

för denna stund kom vi till.

För vår bekvämlighet sover hon sedan 1 månad ung, intill. Madrassen är mjukare än mamma. Allt mer växer hon in i att vara sin egen individ, om än kosmiskt sammanlänkad med båd blomma & moder. Min moderkaka blev till mull i en stor kruka på altanen & min dotter blir sin egen, i min famn.

N ä r a
beskriver min devis inom moderskapet.

Jasmin i juni.

Hon är mig när & hon skall av mig näras, närhelst, med dimjölk & med vetandet & med all den kärlek genom vilken hennes själ skall gro. Jag skall vara nära henne, när hon utforskar världen. Hon är sin & jag är alltid när - även när hon frigör sig.

Fri & bunden vid min kärlek.

Den fjärde trimestern - de tre månader som inleder spädbarnets tid på jorden - är helig tid för allt nära närande. Bröstens kolostrum näringsrik, fet & bjärt saffransgul har sin närhetsmässiga motsvarighet i bebisen sovande på moderns bröstkorg.

Den första tiden är potent närande; från näringsflödet i sen avnavling till kyssar strösslade över fjunig bebihjässa. Från livmoder till bröst; mamma.

M a m m a

betyder Bröst.

En mor är en famn av näring & av närhet. I hennes famning finns allt spädbarnet under den fjärde trimestern kan önska sig. Därför bar jag alltid min dotter, till dess att hon var 5 månader fyllda; då skaffade vi oss en militärgrön Kronan-vagn, med tjock, grå fårfäll.

Hon ville vara min kropp när - även hemma bar jag bara om dagarna; innan hon kunde sitta fann hon intet nöje i livet bortom famnen (& disken bara hopade sig) - men hon ville samtidigt utforska världen.

Hon kom i vårtid men låg i vagn först när träden klädde av sig sommaren. Bar henne ofta i mjuk, lättknuten bambusjal (Aldoria) - & än oftare bar jag henne i famn, ren.

152 dygn ung bebis. 152 dygn av famn.

Kronans premiär; lilla Elska inbäddad i ull, september i Norrbotten.

Elska var inte så glad i sjalen, då hon tyckte att mina nyckelben var trista. Nu är hon en flicka på cirka 71 stolta centimeter, som med blå kan se sig vitt omkring, varför sjal nu (Babylonia) är mer populär än sjal då.

Detta bär jag med mig når vi nu växer tillsammans.

Hon är sin egen & hon inser det nu, sedan cirka 6. Det gör henne ledsen & det gör henne upprymd.

Jag inser det, när hon säger Hej till en främling som vi passerar; hon har en egen värld, utan mig, i vilken hon knyter kontakter så som hon känner för.

Det är moderns främsta uppgift att nära, att vara nära - utan att hämma, inte förtära.

Att inse att hon är sin egen individ. Elsa Maria.

d ◯ p

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

Dopet var ett vackert litet spektakel.

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.

: ◯ ◯ .

j u n i m å n e

Hon upptäcker, hon skrattar.

Hennes vakna blick vill se världen; vill se världens alla trädkronor vajande i vind i vals med sol;

k o m o r e b i .

Jag tar henne ur sjal till famn, från nyckelben till himmel & hage & valppuss & kattsvansar som vill hälsa, längs med bullerbylängan kantad av nyponrosor;

visar för diffus syn paradisisk syn.

Vår vandring i mycken junitid.

Hon är nyfiken på sin omvärld - så stora två blå hon gjorde då, den första gången skogen sedd, & så tröstande dess syn är när hon tycks mig vara otröstlig. Komorebi tröstar; min komorebibebi

vill bara vara i sjal med blick mot nyckelben, om för att vaggas till sömns av dess rofyllda tristess.

Hon kom för att leva. Upptäcka. Skratta.

Skrattet överraskar så tidigt, fast väninnan på visit hör det klart även hon; & Elsa Maria ler till sin klang. Hon ler när jag flätar mitt hår för natten; hon ler mot den tysta klangen av lock mot lock. Det är hennes mammas lockar. Det är hennes mamma som får henne att le.

Det är jag,

jag är rik.

Hon är sin mammas skatt, hon är sin mammas sockerkaka

& allt är kärlek.

Mamma älskar dig. Mamma alltid älska dig. Mamma alltid älskat dig.

W a l d e m a r s u d d e
hägrade mellan hägg & syren.

Världens godaste rabarberpaj,

Kafé Ektorpet, Waldemarsudde/Djurgården.

Det sötaste av bakverk är hon. Ett gräddvitt ansikte, som en solig cirkel med två glada solbullekinder rodnade av prinsesstårtans ros, krönt med silkesfjunig hjässa - vitalt vibrerande mot min muns kyss - doftande likt nygräddad sockerkaka. Berusande som ingenting annat; vit jasmin vällande över stugans junientré, är i jämförelse intet. Är kuliss.

Hon är verklighet. Hon Är.

Elsa Marias sockerkakehjässa är den drömska verklighet som betyder. Dess rus når från borrar min panna, borrar sig in i min dröm; intet drömsömn så ljuv som när hon är intill.

Hon är alltid intill. Mamma är alltid intill.

Mamma här. Mamma alltid här. Mamma alltid varit här, mamma sedan födelsen viskat:

mamma älskar dig

& när hon diar vid mitt bröst, kan jag känna det vara en andra navelsträng; en eterisk länk, som en glad bebimun ibland låter frigöra sig från, för att näpen blicka upp mot sin mammas ansikte & jollra glatt. Då klarar jag inte mer -

Skogsgla’ docka.

då väller kärleken över i tårade ögon.

Bara då känner jag: detta klarar jag inte av - denna kärlekslycka spränger mitt hjärtas gränser

men aldrig har jag känt att det är mer än vad jag klarar av, när hon gråter & när hon skriker; & hon hade kolik över lilla magen, så nog grät hon; nog skrek hon -

men det är glittret i hennes ögon, glädjen över hennes docklika kind, en söt muns joller & den omisskänsliga doften av mjuk sockerkaka, som för alltid förblir större än vad mitt veka mänskohjärta kan bära

& jag bär, med glädje.