III

Det lilla liv som är det stora hjärtat, & jag, har gjort entré i havandeskapets - skapelsens, slutkapitel: trimester no. 3. Lillan har burits i över ett halvårs tid; i över ett halvårs tid har jag varit en havande moder - hon en skapelsens under. Om detta må jag berätta att

o2oo716 Gamla Uppsala rosor.

jag visste.

Fastän sådan liten chans, visste jag.

Cykeln om 25 dygn, go & regelmässig, menade den fertila månadsfasen allaredan vara passerad - med ett helt knippe dygn till godo. Kan hända kände min vaksamma kropp av att den man som jag sällskapade ej hade varit nära mig under en längre tid, varför den inväntade att känna hans doft; hans hand. Om inte hans doft & hans hand, varför alls brådska med att ha dyrbara ägg att löpa fritt?

Så kändes åter hans doft. Hans hand. Hans närvaro; en av årets vackraste sommardagar var han mig nära.

För att min längtan var all min intention, visste jag att jag blev befruktad. ~1v. därpå fick jag en liten nidationsblödning - några droppar blod kan komma när ägget fäster i livmodern; nu visste jag än mer så. Än tidigare inpå närheten, drömde jag vår dotter; då visste jag nästan helt säkert.

I sena juli, på Uppsalas kafé Linné med en påse från Svartbäcksgatans apotek, hypnotiserades jag av två små sreck. Vad jag visst visste var verkligen verkligheten. Inom 9 månader skulle två stora blåa ögon hypnotisera mina mörka.

För St. Maria tände jag ett ljus. Ett tack. Under året fanns hon, moderskapets helgon, vid min sida. Välsignandes mig, som levde i älskoglig armod; i den fattigdom som det är när män nyttjar ens kropp, men förvägrar en barn. Förvägrar en äkta närhet, & mening.

Naturliga avbrott av sexuell samvaro är - om nyttjat enligt den generösa marginalens regelverk - den säkraste preventiva metoden någon finge finna. Där ges föga utrymme för vare sig en kvinnas längtan & slarv, el. för Guds hand: allt beror på mannen.

De tillfällen som en man har givit mig sin säd, har varit sorgesamt sällsynta & ej tidigare givits inom cykelns fertila fas. Den lyckosamma fröjd jag känner av att ha befruktats vid livets första chans till liv, betryggar.

Eftersom jag aldrig förr har varit havande, kunde jag förr icke säkert veta om jag kan bära frukt. Lyckliga jag kan! Lyckliga jag kan njuta all livets frukt - & som jag njuter! Som jag redan nu njuter.

Att icke ha nyttjat preventiva medel vilka är ingrepp på min kvinnokropp, så som koppar & de hormonella är, & ej heller ha aborterat ett liv - inte enbart ett angrepp mot det ofödda livet; även så ett angrepp mot den egna kroppens kvinnofrid - samt icke heller erfarit märkvärdiga besvär med min hormonella hälsa, är god grund för god jord. Även att jag i stort månar välmågan, med nyttigheters skafferi & yoga, betyder.

Men! Allra mest betydelse har lyhördhet inför äkta attraktion. Vi skall lyssna till kropp, vi skall lyssna till själ. Vår essens vill oss väl. Intet yoga kan frälsa oss med fertilitet om den hand vi håller inte är en för oss sann hand.

Lyssnar jag till de nattliga drömmarna, kan jag höra en förberedelsens melodi. I synnerhet under trimester no.1 drömdes åtskilligt berörande omhändertagandet av ett litet barn. Drömde tröstandet; att vara närvarande. Om att bära. Om byte av blöja. De vardagliga göromålen välkomnades till min psykedeliska drömvärld.

Jag drömde hur hennes morbror höll henne i famn. Hennes ögon tindrade i ett leende när hon sträckte sin knubbiga bebihand mot mitt ansikte, & gjorde min lycka när fingrarna smekte min kind. Hennes lilla hand var min existens hela sol.

Jag kände att det var för denna stund som jag kommit hit till jorden. Att denna gyllene stund var var mödas sekund värd.

Jag drömde om henne. Min flicka. Jag visste det hela tiden; en rar flicka med rosiga kinder. Hon kom till mig i en dröm, för att göra min dröm till verklighet - & för att ta sin plats på vår Jord. Det känner jag innerligt, att hon liksom jag har längtat. Hon liksom jag, har väntat.

Vi har väntat på att bli till.

& jag längtar efter att få lära känna henne, närmre. Hon är tämligen lugn. Hon tycker om kristaller, akupunktur & änglasopraner; hon är mammas flicka, & tenderar att spritta till i dans, om så. Hon är så välkommen till världen, för att visa mig mer, om vem hon är. Om vem jag är -

om allt vad vi tillsammans kan åstadkomma, på vår gemensamma Jord.

o2oo716 Gamla Uppsala sädesäng.

v. 3 O.
Barnet kan nu andas.

Rakkaus.

196O Bröllopet.

Den unga, till sin natur vackra Anneli - i lockar av mörk koppar & tjocka ögonfransar av ricinolja stärkta - bördig från lantliga Ruohokari i LAPPI, befann sig i dans med den dåvarande fästmannen & blivande bankdirektören Paavo, när hon fann sig i tanken att Detta blir det ingenting av.., ty hon bar ett första barn, med en annan man; min morfar, den blivande busschauffören Raimo.

(Inte vilken busschaufför som helst; Kalix populäraste busschaufför, tåls att sägas)

196O Den unga skönheten & det unga paret.

De möttes sedan en dansafton i Kemi, när Anneli tillsammans med nära väninnan, blonda Marjata, erbjöds skjuts hem av Raimo med vän. Anneli fann dock sin blivande kära vara en kaxig munsnattrare, så de unga damerna bestämde sig för att tacka för sig & ta tåget hem.

Men Raimo gav sig ej. Enträget kom han att uppvakta sin flamma, & inte bara var han en kaxig munsnattrare med en dåres envishet; han var lika fullt en charmör.

196O Höggravid en vår.

Morfar äktade min mormor en decemberdag under 195O-talets sista år & i den fjärde månadens havandeskap. I grosses tilläts hon ej stå jungfruligt vit brud i kyrkan; i en kyrklig församlingslokal i norra Finland, klädd i marinblå & i på egen hand rullade hårlockar, blev hon hustru & han blev äkta man.

Raimo tog Anneli till sin fru. Han tog ansvar för sitt livs val, & hon i sin tur sade Ja till sin ansvarslott - att de valde varandra, redan innan de inför vittnen sade Ja.

Detta är en giftermålets kvintessens; att i nöd & lust taga ansvar. Detta är att i andens namn älska.

196O Lillan i Raimos famn.

Att säga Ja till det ansvar det är att värna varandras hjärtan, & än mer så det lilla hjärtat hos ett skapat liv. Att inte förkasta ett av Gud givet band, sammanlänkande två själar inom evighetens cirkel.

Detta är vad kärlek är.

196O Med den förstfödda dottern.

Detta är den kärlek som jag aldrig har mött.

Fadern vars famntag alstrat vårdotter - mitt hjärta, i min kropp buren - kände blott kärlek som ett rus; som en i ett begynnande möte väckt eufori inför föremålet för en lättsinnighetens fetischering av främlingskapets förälskelse,

av äkta intimitet bleknande till ett intet. För honom var ordet Käresta blott en stilmässig accessoar av elegant språkbruk, ty

ingenting betyder någonting.

När han såg in i de ögon han sade sig känna intet inför, var det med det ratande yttrandet att han mer gärna valde att dö, än att äkta mig.

Så för hjärtat frånstötande fann han den kvinna som han för endast ett par en den flyktiga sommarens ögonblick sedan, in till vår värld famnat fram ett litet liv med.

Mina ögon väckte intet.

Sinivalkoinen.

o19o619

Svea nationaldag röjde blodsälven moders & mitt ärliga arv; hon spelade finsk tango & jag svassade omkring i skrud vars rutors ton i tusensjö & kalk. Begäret för blåvitt släckte vi tillsammans med mormor Anneli & norrbottniskt gästande Azemine, när vi mer sen juni korsade gränsen, Haparanda/Tornio; till melodia av finsk tango, i tyg av blåvitt; sinivalkoinen.

o19o619 Sininen, Tornio. Fotograf: Azemine.

Tornio ARBORETUM är en vacker botanisk park vars mängd av bleka björkar kontrasterar rosa rhododendron, & Ortodoksinen kirkko är ett stiligt snickeri (skåda: RAJA) kontrasterande omgivande dystopiskt skurna byggnadsgestalter. Också ovanfotografiets blåståt är ett imponerande undantag (skåda: LAPPI) av byggnadskonst.

o19o619 Detalj från ortodoksinen kirkko, Tornio.

Ödets tragiska ironi, att den ryska armén under seklet 17oo brände ned Tornios samtida träskapelser & av Tsar Alexander I år 1825 förärades en militärkyrka, som sedan historisk aska är ett av få granna verk att skåda. Allt ter sig i dag osedvanligt tokigt: en rysk kyrka är belägen på finsk mark & i motsträvig oflit restaureras den av araber.

o19o619 Aine taidemuseos allmogekonst. Tornio.

Krigsspår tog än vid vid Aine taidemuseo, som presenterar finsk - särskilt tornedalsk - estetik & historia, utöver kamp även berörande allmoge & gränshandelsepok. Det hade mig stort stolt att få höra att en avlägsen släkting burit framstående roll vid initiativ för muséet, likaså att få se mödernets hembygds rika tidevarvsskildring - en historisk rikedom sorgesamt nog osynlig vid blotta beblickandet av det moderna Tornios anskrämliga konstruktioner & feta herrar.

o19o619 Taavolagården, Haparanda. Azemine.

Beläget om svenska sidan är kafé Taavolagården en pärla, som sommartid huserar spräckliga ankor - & vid tid för vår visit en oklanderlig hallonkaka som njöts med grädde. Som en karaktär sade till Azemine & mig, vid ett i ort & tid skiljande kafé, så skall inte den generösa grädde som bevarar kindernas ungdomliga äppelrondör, dumt förglömmas.

Juni & Julius.

o15o61o Joline & junibebi.

4 år från denna juni kom Juni, i form av ett föl på fina unga ben. till vår jord förlöst av moder Joline. Denna juni sågs hon med broder Julius, under uppvisning vid ridklubb i Boden; nordsveriges hästtätaste kommun. De tre svenska varmblodens ägarinna, min moster Marja, blev belåten när Jolines avkommor rankades vara förstklassiga.

o19o615 Juni & Marja.

För mig var det muntert att se en stor Juni förr sedd som ett busfrö till föl, i sällskap med sin ståtlige broder i nougat.

o19o615 Lo & häst (Julius).

Hästbitna Marja hyste vid min nedkomst - som det första av Kallio-systrarnas flickebarn - hopp om att likaså jag kunde vilja umgås med pållar, men under min korta era inom Kalix ridklubb visades mer kärlek vid kel med Ponderosa-stallets kaniner, än gentemot Bronzo & Othello vars grimmor & sadlar gav mig huvudbry, & stora kroppar skrämde.

Cirka 1994 Ponderosa.

En av de mysigaste stunderna i mitt liv är ändock när vi i juletid for fram med släde, i sagolikt vinterlandskap. Som bruksdjur är hästen ett varmt, starkt underdjur som jag gärna ha i hage & skog - samt kullersten. Nog har det hänt - ty Marja drömmer så som vi visa om gårdsliv - att jag har fantiserat om att hon, som förr haft stall i drift & nu har tre förtklassiga djur, skall leva på framtida gemenskapsgården, & där ansvara för brukspållars väl & ve. Ynnest!